Mora är sedan 2005 en småort i nordöstra delen av Eskilstuna kommun, Södermanlands län belägen i Jäders socken, vid Mälaren öster om tätorten Sundbyholm.
Mora omtalas i skriftliga handlingar första gången 1344 men byn har troligen forntida anor, ett järnåldersgravfält finns i anslutning till byn. På byns marker om än utanför småorten invid Ramsundsån ligger Sigurdsristningen, en vikingatida runhäll. Här fanns tidigare Ramsundet, ett sund mellan Mälaren och Kafjärden och längs vägen över sundet mellan Mora och Ekeby finns flera hålvägar. Sigurdsritningen har varit placerad vid en bro över Ramsundet.
Mora storskiftades 1763 och trots att några gårdar flyttades ut vid laga skifte 1838 behöll byn sin gamla bykaraktär ända in på 1980-talet. Byn är belägen vid en fyrvägskorsning som bildar en öppen plats, Mora torg, där byns majstång är placerad. Enligt gammal tradition står denna uppe året om. Mora hörde till de byar som inte tillfördes några nya åkerarealer i samband med Kafjärdens utdikning, i stället kom fisket att förbli en viktig näring i byn. Mora är till viss del beläget i Sundbyholms naturreservat.
Mjölkhistoria Mora
Jag, Ingegerd Ånestrand, som är född på mitten av femtiotalet och uppvuxen på Backgården vill beskriva hur mjölkproduktionen gått till genom tiderna.
En kvinna som handmjölkar en ko. Så såg det oftast sedan människan skaffade kor och innan mjölkmaskinen kom. På större gårdar var det alltid pigor och statarkvinnor som hade till uppgift att mjölka.
På Backgården hade vi 8 mjölkkor och ett antal kalvar.
1961 blev mina föräldrar moderna och köpte en mjölkmaskin.
Mjölkmaskinen drevs av en vakuumpump och maskinen kunde förflyttas och användas både i ladugård och ute i hage.
Korna mjölkades varje morgon och kväll. Efter rengöring av juvren sattes sugkoppar på spenarna. Mjölken rann ner i spannar, sådana som du ser på vår mjölkpall. Därefter hälldes mjölken i mjölkflaskor. Se de som står på vår mjölkpall.
Den fyrkantiga flaskan användes fram till 1920-talet. Därefter blev de runda.
Varje morgon halv 8 kom mjölkbilen och hämtade byns mjölkflaskor som stod på mjölkpallen.
I början av sommaren fraktades korna ut med en kofärja till öar ute i Mälaren för bete och hämtades hem i slutet av augusti. Bönderna fick då gå upp tidigt för att åka ut till en ö, mjölka och komma hem med sina flaskor innan mjölkbilen kom för att hämta.
Personligt minne.
Våra kossor skulle ut till ön med kofärjan och det var vår ladugårdskarl, Pelle, som skulle göra jobbet.
Jag var 5 år och ville följa med. Mor var tveksam, men eftersom Pelle dyrt och heligt lovat att ha full koll på mig så fick jag följa med.
Klart att jag ramlade i, men Pelle fick upp mig, trots att han inte kunde simma. Jag fick lika dyrt och heligt lova honom att inte berätta hemma om vad som hänt. Jag blev lovad en glass varje dag under sommaren när vår sommarbutik fanns i Mora, om jag höll tyst.
Det var inte så svårt att hålla tyst, mina föräldrar fick aldrig veta.
När det inte var full sommar så sparades kvällens mjölk i ett mjölkrum, en 
källare, för att inte surna till morgondagens hämtning.
När det var full sommar och väldigt varmt var vi tvungna att kyla mjölken till nästa morgon.
Då hade vi ett kar med kallt vatten som vi ställde mjölkflaskan i, la i lite is från isstacken och lät kylaren göra sitt.
Personligt minne av mjölkbilen.
Jag började i Sundby skola när jag var 6 och ett halvt år. Då fanns det inga skolbussar så jag fick gå dryga 2 km. Jag kommer ihåg när det var väldigt kallt och annat oväder så brukade jag lifta med mjölkbilen.
Försäljning av mjölk.
Fram till tidigt 40-tal fick man ta med en flaska till affären där den fylldes från en stor mjölkflaska. 1938 lanserades de första glasflaskorna.
I mitten av 50-talet kom den första trekantiga tetran. Nuvarande fyrkantiga kartong började säljas 1963.
Vi på Backgården sålde under sommaren mjölk till sommargäster.
De kom med sin lilla mjölkflaska och far hällde upp så många liter som önskades.
De fick betala 1 kr/liter. Det var mer än vad han fick betalt av mjölkcentralen. Då ingick även grädden.
Om de fyllde ett kärl med 1 liter mjölk så kunde de dagen efter skumma en deciliter grädde.
På Backgården sålde vi vår mjölk till Mjölkcentralen. Varje månad fick vi en avräkning som min far studerade väldigt noga. Extra betalt om mjölken var fet.
Vi nyttjade vår avräkning till att köpa ost och smör. Resten betalades ut. Far var oftast nöjd med betalningen.
Men med åren blev han mer och mer missnöjd eftersom han fick mindre och mindre betalt. Trots att allt jobb var lika som för 10-tals år sedan.
1967 gav mina föräldrar upp. De var de sista i Mora som sålde sina kor.
Skördetid förr.
Bilder har Janne Johansson bidragit med.
1930-tal.
Evas far, Anders Mossgård, kör med självbindare.
Den drivs av 3 hästar.
Det var ett stort framsteg. Innan slogs säden med lie och krattades ihop och bands till kärvar.
Nu gör självbindaren jobbet, slår säden och gör automatiskt kärvar.
När självbindaren gjort sitt sattes kärvarna upp för att torka.
I september togs de in på logen där de förvarades tills de skulle tröskas i det stora tröskverket.
Tröskverket ägdes tillsammans av alla gårdarna i Mora och flyttades runt under vinterhalvåret.
Säden maldes till djurfoder och en del sparades till utsäde för nästa år.
På 1950-talet kom en ny revolution, traktorn!
Nu kunde självbindaren framföras med en traktor.
Hästarna i gårdarna blev färre.
Nästa stora förändring.
Mitten av 1960-talet.
En säcktröska.
En traktor drar tröskan som både slår säden och tröskar den så att säden kommer ut i ett rör där
i detta fall vår mor (Ingegerd o Maivors) ser till att de kommer i säckar, knyter ihop dessa och släpper
ut dem på åkern. När dagens tröskning var klar var det bara att åka ut på åkern och köra hem alla säckar.
Nya tider igen. 1978.
Den första självgående tröskan.
7 fots skärbredd = 2,10 meter.
Inga hästar eller traktor som drar.
År 2016.
Bilden tagen från samma plats som på 1930-talet.
Nu är det en stor tröska. 14 fots skärbredd = 4,2 meter.
Betänk att på 1930-talet var det Norrgården, Mossgården, Backgården, Mellangården och Storgården som skötte allt jordbruk i Mora med hjälp av ett antal drängar.
Idag så sköter Keeper o Erik allt som ”månskensbönder”.
Hur kommer det att se ut om 50 år?
………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
Två moraprofiler ljudupptagning.
Storgårds-kalle och Backgårdsselma.
Selma var farmor till Ingegerd Ånestrand och Maivor Hedström samt mormor till Stig-Lennart ”Putte” Elmstrand.
Här kommer lite kort om ”Kalle och Selma- intervjuerna:
Ljudfil 1-5 : Karl ”Storgårds-Kalle” Johansson (1878-1958)
Intervju trol. 1950-talet för ”Dialekt- och Folkminnesarkivet”, Uppsala.
Ljudfil 6- 15: Selma ”Backgårds-Selma” Andersson (1877-1973)
Intervju troligen mitten av 1960-talet av Curt Johansson (fil.dr. i historia)
och i bakgrunden då och då (Linnea Andersson), tidigare sommar- boende i Mora. Intervjun skedde hemma hos Selma A.
16: ”Moravalsen” Komp. o. Text: Carl Morvik. Insp. av Verona-Kvintetten, ett
Mora-gäng (1930-40-tal), där Morvik själv var medlem på mandolin.
Grundmaterialet är ett par vanliga ljudkassetter med tillhörande brus….
Jag har själv transkriberat materialet i textform (2002), så är någon intresserad av detta, så har jag ett par texthäften med några foton.
Jan Johansson (073 6560558)
HÄLSNINGAR Janne J.
………………………………………………………………………………………………
Diverse inlägg.
Namnet MORA kommer från ett gammalt ord ”mor” som betyder ungefär ”tätare skog på fuktig mark”, allt enligt Wikipendia.
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………
Enligt folkbokföringen.
1850 var det 86 personer.
1900 var det 63 personer.
1970 endast 20 personer skrivna i Mora.
…………………………………………………………………………..
Inlägg från Christer Ragnebro.
Skomakarstenen
Bakgrund
På Mora´s vatten strax öster om Bredgrund finns en sten som kallas skomakarstenen. Den är ömsom över och ömsom under vattnet och har blivit ett mått på vattennivån i Mälaren. Troligen har den varit det i långa tider.
Skröna 1
Stenen har enligt gammal sägen fått sitt namn av en skomakare. En skomakare i byn med gott om pengar. Han skapade en egen ”bank” och lånade ut pengar till byn innevånare. Räntenivån blev med tiden hög och skomakaren blev en riktig ”procentare”.
Straffet som byns innevånare mätte ut var att sätta skomakaren på stenen. Han kunde så klart inte simma, så det var tuffa tag.
Hur historien slutar vet jag inte.
Skröna 2 eller sanningen ?
I Mälaren finns en fisk som kallas sutare. En bronsfärgad, säsongvis sotsvart fisk med små fina fjäll, grönaktiga fenor, en skäggtöm vid var mungipa och röda ögon. Är de näringsrika sjöarnas fisk. Gyttjig botten och hög temperatur gillar den. En fin matfisk, enligt fackböcker, men har egendomligt nog ej fått något större marknadsvärde.
Sutare kallas även lindare och skomakare.
Kan man tänka sig att stenen har fått namn efter fisken – stenen där man fångade skomakare -sutare ?
Finns det andra teorier ?
……………………………………………………………………………………………………………………………………………..
Inlägg från Christer Ragnebo.
Forntida centrum i Mora-Ekeby ?
Mycket av historieskrivning bygger av naturliga skäl på gissningar. Nedan ett första utkast till en teori
Sammanfattning
Under medeltiden finns belagt ett Ullunda i gränsen till Mora. Guden Ull var ”överguden” före Oden och lunda kommer av lund – offerlund. Namn och kunskap har totalt försvunnit, kanske med kyrkans hjälp. Tid att gräva fram en spännande historia ?
Ullunda
År 1344 donerar en dam ett öresland till Strängnäs kloster ”varav hälften låg i Mora och hälften i Ullalunda” . Ett öresland är ungefär två tunnland eller ett hektar (10.000 kvm)
Ullunda är belagt i skrift vid mitten av 1500-talet. Då brukar bonden i Lundby ett öresland i Ullunda – han har också mark i Hyvena och Hättinge.
Lundby har legat mellan Hättinge och Stenby och namnet härstammar ifrån lund = offerlund.
Guden Ull
Guden Ull tillhör den nordiska gudaskarans äldsta. Före Odentron var han den förnämste bland gudarna. Under bronsåldern 2000-0 f Kr) var Ull sannolikt den förnämste solguden. Ordet Ull är detsamma som wulpus i gotiskan och det betyder ”majestätisk solglans”. Ull är son till ”solkvinnan” Siv med guldhåret, dock inte i sitt äktenskap med Tor utan med ”himmelsguden”
Han färdas dels i sköld (som ett skepp) över himlavalvet, och på vintern på en benknota. Något som man vill tyda till någon form av isjakt.
Österbergs bidrag
Österberg berättar följande: Söder ut i gärdet är en låg backe, förbi hvilken en gångväg går från Ekeby till Alfvesta; der finnas 39 minnesmärken ……… Westra kanten af backen är uppodlad till åker och jemte gångvägen är en mängd sten upplagd i långa rörsen; jorden i åkren är nästan svarta av kolstybb. Enligt en berättelse skall för många år tillbaka, i denna åker hafva hittats ett kärl av bronz, liknande en kruka.
Ekeby ligger vid vattnet
Ekeby tomter stiger upp ur vattnet vid äldre bronsåldern ( 1700-1000 fKr). Ligger nära vattnet vid folkvandringstid/Vendeltid (0- 700 e Kr), men nu finns endast Ramsundet öppet mot ”stormälaren”
Bron vid Ramsund
Sigrid bygger en bro för sin man och sina söner, men är det den första ? Visst måste det finnas ett behov av en bro för att man skall bygga en ? Vore det inte naturligt att det fanns en bro eller ett etablerat vadställe innan Sigrids bygge ?
Dagens ”huvudväg” till Mora verkar att ha liten betydelse under den här tiden – kanske fanns den inte.
Trafiken gick från bron eller vadstället över Ramsundsberget över Grindberget och fortsätter i ägogränsen mellan Mora och Ekeby. Här har man funnit stockar som utgjort spångar då området var sankt.
Den här vägen börjar som ”hålvägar” strax söder om Sigurdsristningen. Den ursprungliga transporten gick alltså direkt till Ullunda !
Källa med utlopp åt norr
En offerplats behöver en källa som rinner mot norr. I området finns en källa som även markeras på dagens kartor – Stenkällan. Vilket håll har den runnit ? Kan denna ha något samband med offerlunden ?
Källor: Jäders socken och kyrka. Klockare CG Österberg
Jäders socken krönika, Magnus Collmar
Fornnordiskt Lexikon, Åke Ohlmarks